Livet
Det händer mycket i livet. Ibland planerar man saker och försöker applicera det i vardagen. Ibland fungerar det, ibland inte alls. Vi ignorerar ofta larm och signaler som kroppen skickar till hjärnan, kroppen som skriker och gapar efter hjälp men... vi har inte tid, lust eller ork för att lyssna. Vi “gillar läget”, vi ignorerar det som inte är “bekvämt”, vi väljer det som är snabbt och enkelt och oftast blir det som är “jobbigt” bortglömt.
Att träna var inga konstigheter för mig tidigare i livet. Jag älskade att vara ute i naturen när jag var yngre, att promenera, springa, cykla, simma.... Jag är stolt och lycklig över att jag föddes i ett underbart område: staden Rijeka i Kroatien år 1973. Under min uppväxt hittade jag underbara naturupplevelser bara några minuter från bostaden och havet var lekplatsen för alla! Sedan blev jag även förälskad i basketen fram till 1994. Löpning var bara ett komplement, ett sätt att komplettera träningen eller att transportera sig snabbt när bussarna och bilarna satt fast i trafiken.När jag flyttade till Italien efter en kort parentes i Tyskland, ändrades mycket i livet! Min astma blev förvärrad p.g.a. all förorening i luften runt Venedig. Jag mådde mycket dåligt under många år.
I juni 2003 lyckades jag skada ryggen på jobbet. Ett monsterdiskbråck kom smygande och smällde till rejält. Smärtan ändrade vardagen ordentligt och raderade sporten helt från livet. Jag kunde knappt gå utan smärta. Men jag ville inte heller opereras då det fanns en risk för ännu svårare konsekvenser. Det blev så tufft att det tog cirka 10 minuter för mig att förflytta kroppen från sängen till toaletten på morgonen. Min astma blev bland annat mycket värre och jag använde cirka 1styck Ventolinpump per vecka. Helt otroligt och mycket farligt för hälsan.
Att inte kunna träna regelbundet (inte ens promenera utan att ha ont), en ökad stressituation på jobbet samt livet i Italien som inte var lätt så ändrades saker i livet ganska snabbt när min son föddes 2005. Min fru och jag började fundera över att skaffa ett barn till, vi ville verkligen det men samtidigt var det omöjligt där och då i Italien. Vi ville ha det bättre helt enkelt! Men det som vi önskade oss var en sak som istället blev något helt annorlunda. Flytten...
Valet att emigrera!
Dagen innan Jul 2007 var jag med i en bilolycka En påkörning bakifrån där en bil körde på jobbets lilla Fiat Punto som jag körde. Allt flög i “slowmotion” inne i bilen. Strax efter det visade sig att jag fick en klassiskt whiplashskada och alla symtom kom smygande successivt. Jag fick äta smärtstillande medicin som försvagade min kropp rejält. Jag kunde inte göra något och min fru fick jobba otroligt mycket för att klara av vardagspusslet med en “halv invalid” hemma. Situationen blev en röd signal för mig och vi väntade bara på “en sista signal” för att avgöra hur och vad vi skulle framöver i livet.
Signalen kom snabbt. Jag hade precis börjat jobba igen efter 3 månaders återhämtning och rehab efter olyckan och då, i april 2008 vann Berlusconi valet i Italien.. igen. Tack för det. Vi visste då direkt att vi skulle iväg. Min fru ville gärna flytta till Kroatien där jag är född och har familj men jag valde annat, jag valde Sverige istället. Dels för att språket visade sig vara lättare för mig, systemet och samhället samt arbetsmarknaden och den sociala biten är mycket stabil. Sverige har fortfarande en av de bästa ekonomin i världen och jag såsom min fru ville ha en förbättring i livet, inte en försämring. Sedan är det också så att min fru som svensk medborgare kan systemet och samhället väl och det underlättar en snabb(are) integration.
Vi bestämde oss snabbt och inte ens två månader efter valet i Italien flyttade vi till Sverige. Flytten gick bra.
Omstart i Sverige
Faktumet att vi kunde få lite hjälp från min frus familj kändes skönt och tryggt. Men jag fick lära mig snabbt att en svensk familj är mycket annorlunda om man jämför den med en “vanlig” familj från Medelhavet. Jag var tvungen att snabbt förändra mina förväntningar helt enkelt.
Min hälsa fick en rejält boost efter flytten till Sverige eftersom vi hade flyttat ute på landet och ja.. för första gången i mitt liv fick jag ordna veden till uppvärmning, klippa gräset samt göra massa annat som inkluderar och involverar kroppen på en helt annat nivå än vad jag var bekväm med i Italien.
Precis innan vi flyttade till Sverige vägde jag dessutom otroliga 135kg! Efter några månader i Sverige lyckades jag med bara lite motion ändra det till lite runt 100kg! Jag mådde mycket bättre, smärtan i ryggen var under kontroll och för första gång på många år kunde jag le och njuta av livet. Jag kunde springa några steg och leka med barnet, jag kunde simma på sommaren och göra mycket annat som de flesta tycker är normalt.Även astman blev nästintill direkt bättre efter flytten! Min läkare i Rottne nära Växjö (dit vi flyttade från Italien) tyckte att mina lungor var helt katastrofala som hos någon med KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom) och lungkapacitet var mycket dåligt men jag själv upplevde att jag äntligen kunde andas och att jag kunde för första gången efter många år, decennier, andas utan stora problem. De stora, kraftiga astmaanfall kom aldrig mer tillbaka.
Finanskrisen 2008 och jobb i Sverige
Strax efter flytten till Sverige kom den ekonomiska krisen som påverkade arbetsmarknaden rejält. Det fanns inga lediga jobb och de få som fanns var inte tillgängliga till någon som inte kunde svenska. Jag tog ett enkelt beslut och satsade på att plugga 100% och lära mig svenska på kort tid för att kunna få en bättre chans på arbetsmarknaden. Min fru hjälpte mig otroligt mycket med detta.
Efter 1.5 år fick vi chans att flytta till Göteborg då jag fick jobb där och för första gången efter många år jag hade en bra känsla. Min familj blev större som vi önskade och 2009 fick vi en dotter och livet blev plötsligt mycket bättre. Ansvaret på axlarna blev såklart större men vi kämpade på med bra flyt. Både min fru och jag investerade otroligt mycket i vår familj och dag efter dag vi kände oss bättre i en mer stabil familjmiljö där saker och ting fungerade utan större problem, med bra rutin och ökad glädje!. Äntligen!
Att röka livet
Jag var inte 100% nöjd. Jag slutade röka år 2003 bara en vecka efter att min fru kom till Italien där vi träffades, men först stress med livet innan och efter flytten till Sverige, samt jobbsökandet under ekonomikrisen och därefter livet utan familj under provperioden på det nya jobbet gjorde så att jag blev “svag i skallen”. Jag “behövde” röka igen för att bli lugnare.... Jag behövde en ursäkt helt enkelt. Men som tur var varade denna idiotin bara några månader och avslutades under sommaren 2010.
Hur kan en vara så dum i huvudet det är inte så lätt att förklara! Man vet exakt hur fel och dåligt det är, hur detta irriterar och till och med provocerar alla nära och kära runt omkring sig men... man gör det ändå. Man blir dessutom arg om man får kritik mot rökandet.Jag rökte under ca. 8 år och under tiden fick jag kämpa i Italien med svåra astmaproblem eftersom jag jobbade under tiden i restaurangbranschen där alla rökte, alla student kompisarna rökte med, så den onda spiralen var ganska förväntad... eller inte.
Men precis på samma sätt som jag slutade röka sist så slutade jag även år 2003, från en dag till den andre. Ett beslut, och ett stort vilja att lyckas med målet. Bli bättre!
Elegant som en elefant.
Kamp mot fetman...Saker började långsamt få bra rutin, vi var glada men det var något som inte var ok. Jag var aldrig 100% nöjd med hälsan. Det var otroligt mycket bättre sedan flytten från Italien men ändå, jag tyckte att jag skulle gå ner i vikt, några kilo till. Spegeln visade fortfarande en elefant!
Det hände inte så mycket mer på den fronten innan sommaren 2013 då mina barn tog en bild på mig som visade mig allt! Hela perspektivet på min “volym” som var stor. Jag tittade på bilder från stranden efteråt med min dotter och där och då skämdes jag på det jag hade framför mig. Jag kände en otroligt stort vilja att göra någonting! Den första saken som jag sade till min dotter blev : “den där gubben är inte din pappa!”....
Ja... kort sammanfattat är detta historien som påverkade mitt beslut att börja springa.
Spring!
Jag köpte mina första löparskor 09/2013 och den 4:e september tog jag mitt första löpsteg runt kvarteret. Jag kom hem efter ca. 2 km svettig och halvdöd och slängde mig direkt i badkaret och ropade efter hjälp. Allt kändes fel, mycket fel. Varje steg gjorde ont. Ryggen, knäna, mina ben, fötter.... t.o.m. håret gjorde ont.
Några dagar efter första rundan gjorde jag om experimentet under lunchtid på jobbet. Samma sak, ont, ont och ont... framförallt i ryggen. Det högg till vid varje steg. Jag kände en huggande smärta från tån till hjärnan och tillbaka och ibland rasade mina knän utan kontroll. De första passen var otroligt hårda mot kroppen och skallen. Det krävs oerhört mycket pannben och tålamod när allting bara skriker.... SLUTA!
Efter ca. 3 månader lyckades jag nå milen. Jag var otroligt nöjd med distansen och blev förälskad i sporten. Jag började läsa mycket om det, om tekniken, alla små detaljer och njöt av att titta på filmer på YouTube och Netflix som handlade om människor som representerar sporten. Samtidigt gick jag med i olika grupper på Facebook där man fick en daglig “dos” av motivation, inspiration, tips och annat och... jag ville bara ut och springa!
Jag kan inte springa! Det gör ont!
Veckorna gick förbi, våren kom och då kom första oundvikbara skada. Plantar faciit. Det gjorde ont. Mycket ont under foten vid varje steg.Läste mycket om det och då var faktiskt tidpunkten när jag började fokusera och läsa en hel del om medicin, biologi, motorik samt fysionomi. Min kropp var nämligen inte gjord för att springa. Inte där och då. Jag var en gubbe på 40 år som började springa från noll. Jag vägde 101kg vid första steget, gick ner ganska snabbt till 92kg för att gå upp ännu snabbare sedan till 98kg. Det är nämligen så att musklerna väger mer är själva fettet. Det visste inte jag.... men fick lära mig snabbt att jag behövde ha mer tålamod med mina önskemål och framtida mål med sporten.
Jo... sporten som förändrades, utvecklades till något annat så småningom. Jag förberedde kroppen till att springa mitt första Göteborgsvarvet. 21km asfalt. 90% av alla mina pass bestod av asfalt löpning samt lite grusvägar bara ibland som “transport” till asfalten igen. Som konsekvens kom skadan och mina första besvär som löpare.... Eller jo, som “elefant-löpare” eftersom jag fortfarande var extremt långsam, andades som en lokomotiv och svettades som en gris vid varje pass. Hur som helst, en kollega på jobbet var den som motiverade mig mycket med sin disciplin och sin träning. En annan kollega berättade om “low drop” på skorna samt “cushioning”, “grep” och mycket annat som innehöll en del konstiga och “pittoreska” ord oftast på engelska som betydde lite eller inget för mig!. Tyckte t.o.m. där och då att han mobbade min hjärna med onödig fakta och körde lite “show off” för att visa kunskap på något jag tydligen inte hade hade en aning om. Men, en sak hade jag förstått väl där under ett samtal med kollegan - skogen, jag ville dit!
Skogen! En ny planet..
“Att springa i skogen, i terräng med en förlåtande underlag kommer att hjälpa dina fötter samt kroppen kommer att utvecklas bättre!”
Sagt och gjort. Jag tänkte att det kostade inget att prova. MEN, från den dagen blev jag fast. Jag behövde skogen och skogen var det som hjälpte mig nästa varje dag med min kropp och själ.
Jo, mina fötter behövde tid och tålamod. Problemet med en akut plantar fasciit går inte över på två dagar men att springa i skogen hjälpte otroligt mycket. Jag ökade i distans, kände mig starkare, köpte nya skor som passar bättre till skogsunderlag, började springa med likasinnade människor...
Gemensam Löpning
Den sistnämnda, att börja springa med andra människor i skogen blev plötsligt en stort grej för mig. Jag lyssnade på alla berättelser, försökte hänga med och springa i samma tempo och ville lära mig mer och mer om sporten som jag började älska mer och mer. Inte bara för att jag märkte vecka efter vecka hur kroppen blev starkare, hur astman var helt under kontroll, min vikt optimerades etc... utan jag fick även chans att få nya likasinnade vänner som (märkligt nog) var mycket mer sociala än vad mina kollegor, grannar och andra svenska vänner var. När vi är ute och springer pratar vi om saker som vi älskar, vi pratar om livet, om nya utmaningar och allt detta i ett enkel och öppet format utan alla “barriärer” som folk brukar ha. Allt känns mycket enklare och på något sätt “ärligare” eller bättre sagt genuint.
Mina nyfunna vänner hjälpte mig otroligt mycket(oftast utan ens att veta). Jag växte som person och som löpare. De inspirerade mig med nya mål och intressanta utmaningar. De informerar mig om nya prylar och smarta tips och råd och de motiverar mig när jag dippar o känner mig svag eller sårbar....
Så enkelt är det, som en familj ska vara! Tryggt och enkelt i spenaten. Jag är mycket tacksam för det!
Första steg som Ultra
Mitt första terränglopp blev Sandsjöbacka Trail 34km i Januari 2015. Jag älskade varje steg av det loppet! Jag älskade smärtan, geggan, leran, kylan och alla misstag som en kan göra under första loppet. När jag kom i mål kände jag euforin i kroppen och glädje i varenda cell i kroppen. Fantastisk känsla! Jag ville ha den igen! Jag ville uppleva mer av sporten, av naturen.... Jag ville uppleva allt detta under många timmar. Allt pekade på en och samma sak: jag var redo att satsa for Ultra!
Jag anmälde mig till Istrien 100 Miles och 110km banan. Jag var rädd och längtade efter loppet med respekt till distansen och kommande utmaningen. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig under loppet. Ingen aning. Mina pass bestod då av 10-15 km traillöpning på enkla stigar och som max fick jag ihop 30 km under ett träningspass. Mitt längsta pass innan loppet var en 34 km pass där de sista 4 km var inte vackra att se. Men jag ville ändå utmana kroppen och se vad Ultravärlden hade att erbjuda....
100 Miles of Istria - 110k
Jag var där, rädd, jag visste att jag inte var optimalt förbered för loppet men jag var redo i huvudet och jag ville ge allt för att komma i mål på hemmaplan eftersom jag är född där, bara några mil från starten, vi skulle upp till toppen och jag skulle se huset där mina föräldrar bor och staden jag är född i. Jag kommer ihåg känslorna under klättringen till toppen, den långa natten i skogen, smärtan vid nedstigningen och glädjen i kroppen fram till målet. Jag kommer ihåg hur tufft jag har haft det de sista 25 km! Otroligt tufft.... Men det är inget i jämförelse med euforin och glädjen och tacksamheten över livet när jag passerade mållinjen! Helt underbart och helt otroligt!Det är oerhört svårt att beskriva med enkla ord de känslorna som strömmade i hela kroppen.
Ultra Evolution
Efter äventyret i Istrien utvecklades jag otroligt mycket år 2016 där jag lyckades komma i mål på mitt första 100-mile lopp! Jag kom i mål glad och så otroligt himla trött i varje cell i kroppen och, galet nog, hjärnan tänkte på bara en sak - att genomföra samma lopp fast lite bättre året därpå!Jag tvekade inte en enda sekund när jag svarade min syster efter målgången - jag kommer tillbaka! Det var 2016!
Samma år fick jag springa även mitt första och hittills enda maraton! Jag valde "Venice marathon" eftersom man springer längst Brentafloden som har en stort betydelse för min familj. Min fru och jag har Venedig som startpunkt i vår historia samt vår familj bildades där i samma område. Under loppet fick jag tårar i mina ögon flera gånger och pulsen ökade när jag passerade nära sjukhuset där min son föddes. Att avsluta loppet i själva Venedig som har en enormt stor betydelse för oss var bara en stor bonus för mig. Jag var fylld med lycka, glädje och eufori! Underbart!
År 2017 satsade jag rejält och lyckades fullfölja de stora lopp som var mina drömmar för bara några år sedan: 100 Miles of Istria, The North Face® Lavaredo Ultra Trail och UTMB! Dessa tre lopp definierade mig en del som ultralöpare. Jag lyckades växa både som person, som kan kämpa mot allting med bättre tålamod och struktur i livet, samt som atlet eftersom dessa tuffa lopp visade mig alla brister och möjligheter som min kropp har och vart jag måste gå om jag vill matcha mina mål framöver.
Äventyr
Alla dessa utmaningar, dessa långa lopp, smärtan, tårar och glädje, alla timmar ute i skogen, timmar som jag får från familjen för att kunna träna representerar äventyr i miniatyr. Ett 10 km pass i skogen kan ibland vara lika spännande som en 100 mile lopp. Det beror lite på vad man känner efteråt. Det är många känslor som kan triggas igång under passet eller loppet. Distans är mindre relevant. Det är klart att distansen gör sitt. Att somna springandes som i Lavaredo 2017 eller hallucinera som under Istrien 2016 representerar ett äventyr i sig men själva upplevelsen, det som man får i bagaget efteråt som resultat, det som man sparar i skallen som ett värdefullt minne och man lär sig en del ifrån.... det kallar jag för livets äventyr.
Vissa äventyr ändrar en otroligt mycket. En sådant upplevelse fick jag under mitt Mountopia äventyr anordnat av Dynafit där vi fick bestiga tre toppar i Alperna under tre dagar. Under de tre dagarna fick jag flytta min “komfortzon” flera gånger. Jag fick gräva djupt och ändra uppfattning på det som kanske verkar vara omöjligt för de flesta. Det är faktiskt lite som egentligen är omöjligt i livet. Det är vi själva som sätter begränsningar och kanske inte vill satsa tillräckligt hårt och nå målet. Det kan vara så att tillfället inte har kommit, tidpunkten är inte mogen eller något annat. Det är också så att tillfällen kommer och försvinner snabbt och sällan kommer tillbaka.... Åtminstone inte i samma form!
Kost
Det är klart att kosten måste förändras i samband med en specifik aktivitet eller som i detta fallet “extrem” sport. Den kräver mycket energi varje vecka i form av träning samt otrolig energiförlust under långa lopp. Man måste lära sig hantera energiintaget på ett effektivt och smart sätt som fungerar. Vi är alla olika och vi fungerar olika fast vissa biologiska och kemiska principer gäller för alla.
Jag har själv beslutat år 1988 att sluta äta kött och bli vegetarian! Numera är jag vegan och skulle gärna se att världen förändras genom att backa lite i det beteende människor gör idag. Maten är otroligt viktig för alla och jag undrar ofta hur kan det vara så att numera bara få funderar över vad de egentligen äter, vad saker och ting kommer från, hur produkterna man köper är tillverkade och producerade samt vilka regler och villkor gäller osv. Vi verkar inte bry oss så mycket om det. Det verkar som att för de flesta räcker det att maten blir snabbt tillagad samt billigt. Det ska inte kosta så mycket. Men samtidig ser jag påverkan på oss, omvärlden och framtiden.... Det ser inte ljust ut och människor fortsätter så. Alla har naturligtvis rätt att själva bestämma så som de bäst kan. Men samtidigt är det också så att numera vi kan vissa saker bättre,vi vet mycket mer, kunskapen ligger bara några klick bort på tangentbordet så om man verkligen vill man kan informera sig ganska snabbt. Vi verkar helt tappat empatin, känslor och förståelse på vad vi äter, hur vi äter och vad det blir för konsekvens efter våra beslut.Vi är för många på planeten för att kunna ha lyxen att inte bryr oss för mycket. Vi måste bryr oss, vi måste bli mer kostmedvetna, hur vi agerar, producerar, vi måste optimera processer med stort respekt mot naturen,djur och till slut våra barn och barnbarn.
Mina beslut har jag tagit som en 15 år gammal kille efter att vissa läkare hade sagt till min mamma att jag hade bara några månader kvar att leva. Min kost höll på att döda mig långsamt. Det var bara tur att vi var med i en camping med andra människor där man bara kunde äta veganskt. Jag trodde i början att alla var konstiga och lite dumma. Efter några dagar insåg jag att det var jag som måste ändra saker i livet eftersom det var jag som har aldrig mått bättre än efter en vecka i bergen med vegankost! Efter den resan har jag aldrig smakat kött igen! Jag mådde bättre vecka efter vecka och mina blodvärden var återigen bra efter bara några år! Jag började äta vegansk kost nästan i samband med ultra löpningen då jag märkte direkt att alla mina sår läker mycket snabbare, återhämtningen blir lättare, smidigare och snabbare med. Jag mår bättre nu som 48- åring än vad jag någonsin gjort innan i mitt liv! Det är något som en kanske bör fundera över. Från en döende tonåring till en glad ultralöpare! Inte illa, eller hur!?
Framtidens mål
Som alla har även jag mina mål. Löpningen är numera en del av mig, av min rutin, och jag behöver den för att behålla balansen mellan jobb, familj och livet. Att springa långa distanser minst under helgdagar representerar en möjlighet för mig att fylla på mina “batterier” med ny energi, goda känslor, ta bort stressfaktorn från ekvationen och få fokus och koncentration till att gå vidare i livet och kanske hitta motivation eller inspiration för att göra annat. För det är ju så numera... jag pratar ofta med mig själv under mina långa rundor och intressanta funderingar strömmar i min huvud. Det som jag vill med sporten är framförallt att må bra utav det, allt annat är bara bonus! Att få chans att besöka intressanta platser och se otroligt vackra platser är fascinerande och givande och framförallt under de långa 100-mile lopp, när man är ute i många timma får man en chans att vara med sig själv, man får chans att rensa skallen, att gräva djupt inne och lära känna sig själv på en helt annat nivå.Det är klart att jag vill vara starkare, bättre, snabbare! Jag vet också vad jag behöver göra framöver. Jag behöver träna hela kroppen med bättre disciplin. Jag behöver ta bort lite av min tid som ges numera till löpningen för att träna annat. Familjen kommer såklart på plats ett i livet, med samtidigt är det också så att dagen har 24h och vi behöver ca. 7h sömn. Det innebär att jag har ca. 7 timmar varje dag där jag kan göra annat (eftersom ca. 9-10h går till jobbet). Ca. 7h är inte lite tid även om man är trött i skallen ibland efter en lång dag på jobbet eller en tuffare kväll hemma. Man kan alltid gå ut och träna en timme och rensa kroppen som i sin tur kommer att tacka! Jag har aldrig ångrat mig efter ett träningspass. Visst jag har haft tuffa pass, dagar där jag inte var ok eller helt enkelt trött. Då gäller det att anpassa tempot eller de egna kraven till nivån där man befinner sig i utan att pusha framförallt när kroppen och skallen inte vill. Ibland är det faktiskt så att man måste vara duktig på att lyssna på kroppen! Så är det. Och det är ett av de största önskemål jag har i livet nämligen... att behålla en bra form och må bra! Jag vill vara frisk och stark för min familj och dela livet med dem med glädje och ett leende på läpparna.
Några smarta ord från mig som sammanfattning.....
Jag har gjort många misstag under dessa år sedan mitt första löpsteget år 2013. Jag ville, såsom många andra gör, alldeles för mycket och alldeles för snabbt. Det är helt normalt för oss människor. Vi inspireras av andra och vill nå dessa mål (ibland orimliga mål). Samtidigt kommer livet emellan med små och stora problem oftast i form av skador och påminner oss att vi måste ta hand om kroppen med respekt och i takt med vårt kapacitet. Utveckling sker långsamt, det tar tid och under processen kan vi njuta av fina vyer, underbara stigar och naturen omkring oss! I Sverige vi har lyxen att ha naturen som är otroligt nära oss, vi har alla förutsättningar att gå ut och röra kroppen. Vi har fina miljöer att springa i, fina uteplatser där vi kan fylla på med energin, massor med utegym där vi kan träna utomhus och kombinera löpningen med lite styrketräning. Våra cykelbanor är bland de bästa i världen och vi har lyxen att kunna simma på sommaren och kombinera flera sporter under ett och samma pass. Det är inte ofta man har en sådan lyx som här i Sverige!
Ta hand om varandra och spring med ett leende!
Hälsningar,
Aramis
Ett stort tack till min familj för deras kärlek, stöd och uppmuntran.
